Att fortfarande brinna
Två klubbar har på allvar fått mig att även efter min egen aktiva karriär där brinna väldigt starkt långt efter att jag av flyttskäl lämnat respektive klubb. Först var det Nickebo IK, denna fantastiska lilla klubb ute på landet där jag växte upp. Det är klubben som jag har följt sedan jag låg i barnvagn intill sidlinjerna på underbara Ljungvallen och den har allra störst plats i mitt hjärta. Det kommer den också alltid att ha, men tyvärr lades fotbollsverksamheten ner efter 2017. Det tomrum som då uppstod fylldes snabbt tack vare att jag samma år hade återupptagit den aktiva karriären och då hamnat i HSK.
När jag sommaren 2006 lämnade Smålandsskogarna för Gävle kunde risken för att tappa intresset för NIK ha funnits. Det hade åtminstone varit logiskt med tanke på det geografiska avstånd som uppstod. Känslomässigt fanns dock inget avstånd. I stället för ett avtagande engagemang följde ett antal av år nervösa matchdagar, matcher som följdes genom otal telefonsamtal med pappa, matchreferat och blogginlägg som skrevs trots att jag såg få matcher på plats samt ständiga känslomässiga toppar och dalar kopplade till lokalfotbollen hemma i Småöland.
Med åren har kärleken till och engagaget för Hagaströms SK bara vuxit. På samma sätt som när det gällde NIK hade det varit logiskt om känslorna för HSK delvis hade ebbat ut efter 70-milsflytten ner till Ängelholm för snart ett och ett halvt år sedan. Glädjande nog har det aldrig ens varit nära. Om möjligt är det snarare tvärtom. Det är snudd på omöjligt att inte ha telefonen som klistrad i handen när HSK spelar.
De matcher jag inte såg på plats under tiden som Hilleviksbo där uppe led jag mig igenom via Min fotboll-appen. Ibland blev nervositeten så påtaglig och stressande att jag försökte lägga undan mobilen, lägga den så långt upp och in i någon garderob att det skulle bli jobbigt att ta ner den för att kolla matchutvecklingen. Det hjälpte föga, ett par minuter senare stod jag där på en stol och plockade ner den igen. Ibland avinstallerade jag appen och tänkte bara kolla slutresultat, men det resulterade ofta i att jag installerade den igen för att följa slutminuterna eller hade telefonkontakt med någon Hagaledare på plats.
På samma sätt är det nu. Jag är förmodligen en bedrövlig partner och pappa stundtals när Haga spelare för hur mycket jag än försöker fokusera på de människor som jag har omkring mig hamnar mitt fokus alltid på hur det går för HSK. Det stannar inte heller där. Förra måndagen gick jag runt med en konstig känsla hela dagen. Först kunde jag inte förstå vad det var, jag kände mig stressad och fick ingen ro i kroppen trots att jobbdagen flöt på och vardagen i sig var tämligen lugn. Under eftermiddagen gick det dock upp för mig: det är ju premiär idag och det jag har stressats av hela dagen är nervositet inför HSK-matchen. Det är egentligen inte klokt någonstans, att gå runt som ett nervvrak en hel jobbardag för att ens tidigare klubb spelar division 4-fotboll 70 mil bort på kvällen. Men vem säger att allt måste vara klokt och logiskt hela tiden? Jag är, trots att det ger mig många jobbiga timmar med ohälsosamt hög puls och påfrestande nervositet, glad att jag känner så starkt för en klubb på gräsrotsnivå. Det är det som är äkta fotboll för mig och jag är tacksam över att jag så tydligt fortfarande brinner.
I kväll är det dags igen och nerverna har i vanlig ordning redan gjort sig påminda. En tuff match mot Brynäs IF och ett par riktigt stressiga timmar väntar. Framåt Haga!
När jag sommaren 2006 lämnade Smålandsskogarna för Gävle kunde risken för att tappa intresset för NIK ha funnits. Det hade åtminstone varit logiskt med tanke på det geografiska avstånd som uppstod. Känslomässigt fanns dock inget avstånd. I stället för ett avtagande engagemang följde ett antal av år nervösa matchdagar, matcher som följdes genom otal telefonsamtal med pappa, matchreferat och blogginlägg som skrevs trots att jag såg få matcher på plats samt ständiga känslomässiga toppar och dalar kopplade till lokalfotbollen hemma i Småöland.
Med åren har kärleken till och engagaget för Hagaströms SK bara vuxit. På samma sätt som när det gällde NIK hade det varit logiskt om känslorna för HSK delvis hade ebbat ut efter 70-milsflytten ner till Ängelholm för snart ett och ett halvt år sedan. Glädjande nog har det aldrig ens varit nära. Om möjligt är det snarare tvärtom. Det är snudd på omöjligt att inte ha telefonen som klistrad i handen när HSK spelar.
De matcher jag inte såg på plats under tiden som Hilleviksbo där uppe led jag mig igenom via Min fotboll-appen. Ibland blev nervositeten så påtaglig och stressande att jag försökte lägga undan mobilen, lägga den så långt upp och in i någon garderob att det skulle bli jobbigt att ta ner den för att kolla matchutvecklingen. Det hjälpte föga, ett par minuter senare stod jag där på en stol och plockade ner den igen. Ibland avinstallerade jag appen och tänkte bara kolla slutresultat, men det resulterade ofta i att jag installerade den igen för att följa slutminuterna eller hade telefonkontakt med någon Hagaledare på plats.
På samma sätt är det nu. Jag är förmodligen en bedrövlig partner och pappa stundtals när Haga spelare för hur mycket jag än försöker fokusera på de människor som jag har omkring mig hamnar mitt fokus alltid på hur det går för HSK. Det stannar inte heller där. Förra måndagen gick jag runt med en konstig känsla hela dagen. Först kunde jag inte förstå vad det var, jag kände mig stressad och fick ingen ro i kroppen trots att jobbdagen flöt på och vardagen i sig var tämligen lugn. Under eftermiddagen gick det dock upp för mig: det är ju premiär idag och det jag har stressats av hela dagen är nervositet inför HSK-matchen. Det är egentligen inte klokt någonstans, att gå runt som ett nervvrak en hel jobbardag för att ens tidigare klubb spelar division 4-fotboll 70 mil bort på kvällen. Men vem säger att allt måste vara klokt och logiskt hela tiden? Jag är, trots att det ger mig många jobbiga timmar med ohälsosamt hög puls och påfrestande nervositet, glad att jag känner så starkt för en klubb på gräsrotsnivå. Det är det som är äkta fotboll för mig och jag är tacksam över att jag så tydligt fortfarande brinner.
I kväll är det dags igen och nerverna har i vanlig ordning redan gjort sig påminda. En tuff match mot Brynäs IF och ett par riktigt stressiga timmar väntar. Framåt Haga!